Första tiden med unga råttor

Unga råttor behöver smaka och känna med tänderna på saker, precis som människobarn. De använder munnen till att utforska världen. Råttor som inte ligger och sover för stunden kommer i princip alltid och hälsar i burdörren. De vill då lukta på fingrarna, ibland slicka och för yngre råttor då även känna med tänderna. Detta är normalt och det är bra att vara förberedd på det och helt enkelt hålla kvar sin hand. Så får de undersöka färdigt. Det kan till och med hända att en råtta håller fast fingret med sina tänder och försöker dra in det (dig!) i buren. Råttbebisar biter inte hål i huden och ska absolut INTE ha tecken till aggressivitet. Möjligen kan de vara lite skygga beroende på temperament och människovana.

Jag rekommenderar att man förvarnar andra som vill hälsa på de nya råttbebisarna så att de vet att de behöver ”smaka”. Om man plötsligt rycker bort handen, blir det konstigt för råttan. Om det finns barn i familjen bör man umgås tillsammans första tiden, och sedan anpassat efter barnens ålder och djurvana. Man kan även sätta fram en knuten hand så att de kan lukta/slicka på hela handen och inte har möjlighet att ta grepp om ett finger.

Unga råttor är SNABBA! Och små. Man behöver tänka sig för var man umgås i början, t.ex. en soffa, en rasthage, en säng. Någonstans där det finns ett begränsat område. Golvet är direkt olämpligt för små råttor, om det inte är ett avgränsat rum utan möjlighet att springa under/bakom möbler eller smaka på en sladd. Det är synd om råttbebisen smiter och sen blir rädd när man försöker fånga in den. Det är bättre att ha säkra områden för småttingar, det blir lättare sen när råttorna är vuxna.

Unga råttor leker och brottas jättemycket – och det är normalt och bra för deras utveckling. Den ena kommer hamna på rygg med den andra ovanpå sig, det kan pipas och skrikas, och sprätta strö ur buren. Denna typ av lek bör man inte störa eller försöka avbryta. Det som är onormalt är om någon råtta skulle få ett blödande sår, då bör man rådfråga uppfödaren kring situationen.

Tålamod kan behövas i början. Min upplevelse hittills som uppfödare är att råttbebisar litar på människor, är nyfikna och egentligen ”tama” utan att man behöver anstränga sig. Däremot kan deras personlighet variera. Som uppfödare undviker man att avla på en ängslig eller skygg råtta, men det är möjligt att någon av avkommorna trots allt har en tendens till detta. Då behöver man ha tålamod. Sitta och vänta så att råttbebisen får komma fram och hälsa. Bära runt råttan innanför tröjan/i huvtröjan. Liksom med alla råttor – hålla den LÖST och aldrig ta ett hårt grepp så att den blir rädd. Även om råttbebisens kropp ”tål” att man håller den hårt så bör man undvika det om det inte handlar om ett nödvändigt veterinärbesök eller liknande. HÅLL ALDRIG RÅTTAN I SVANSEN (risk för skada på ryggen samt traumatiserande). Råttor som fått en bra start i livet tycker om att bli upplyfta för de vill umgås och säga hej, även om de snart vill springa vidare och utforska omgivningen.

Bestraffning använder jag ALDRIG till råttor (vare sig fysiskt eller genom att skrika eller säga något fy-ord). Råttor är påhittiga och jättenyfikna. De menar aldrig något illa, men ibland vill de busa med dig eller retas. Det är som en lek för dem, inte med mening att vara elak. En råtta som bits har blivit felhanterad, är rädd/ängslig, har blivit oväntat överraskad/skrämd eller är sjuk.

Vid problem med hanteringen av unga/nya råttor önskar jag att man direkt tar kontakt med mig som uppfödare för rådfrågning och hjälp på vägen. Om ägaren är osäker, kan råttan bli osäker. Det är bättre att fråga en gång för mycket!